Arne Jones. Skulptör (1914-1976)

Efter andra världskrigets slut tog ett generationsskifte vid inom den svenska konsten och bland skulptörer var det Arne Jones som blev en av de främsta. Jones utvecklades till en internationell konstnär samtidigt som han hade kvar sina rötter på Norrländsk mark. Jones ville att man skulle uppleva konsten genom det "omedelbara åskådandet och med ögon, öron och alla sinnen".

Arne Jones var medlem i en grupp med konstnärer, de så kallade 1947 års män som efter andra världskriget presenterade ett nytt och 'konkret' handlingsprogram för konst, med målsättning att sprida konsten ut i den offentliga miljön. Beteckningen 1947 års män fick man efter en utställning, "Ung konst", i april 1947 på Färg och Form vid Brunkebergs Torg i Stockholm. Utställningen har gått till konsthistorien mycket tack vare Sven Alfons essä "Unga gotiker" i Konstrevy. Den nya konsten rubricerades som konkret på Galerie Blanche 1949. Bonniér, Olofsson, Pehrson, Jones deltog i denna utställning som mer än någon annan proklamerade den konkreta konsten och blev ett definitivt genombrott för deltagarna, långt viktigare än "Ung konst" 1947. Samma år genomfördes också Världssportutsällningen och i tidskriften Prisma publicerade Olle Bonniér sitt berömda manifest. Bland efterkrigstidens alla konstriktningar var konkretismen, företrädd av "1947 årsmän", en av de mest betydande. Denna färg- och formexprimentella tradition finns väl representerad i centrala verk av de flesta betydande konkretister - Lennart Rodhe, Olle Bonniér, Karl Axel Pehrson och Pierre Olofsson som med sin "Krumelur" från 1948, företer en subtil balansgång mellan abstrakt och konkret konst. Bland konkretisterna återfanns även skulptören Arne Jones.

Arne Jones medverkade vid den nordiska paviljongen på Venedig Biennalen 1968 med konstverken Ställbart Universum och Expenderator, och den första finns numera på Malmö Museum och den senare på Moderna Museet i Stockholm.

Under 70-talet gjorde Jones en större relief i SE-bankens lokaler på Östergatan i Malmö, 1974. Jones sista utställning 1976 hette vita reliefer, och innehöll pappersreliefer och collage kanske ämnade som förlagor till större arbeten. Han är också känd för sitt monument över konstnären Carl Fredrik Hill. Nämnas bör att han var professor på kungliga Svenska konstakademin 1961-1971, och Jones fick det åtråvärda Ester Lindahl priset 1948.

Konstverk