Efter andra världskrigets slut tog ett generationsskifte vid inom bl.a. konsten och inom skulpturen var det Arne Jones som blev en av de främsta. Jones utvecklades till en internationell konstnär samtidigt som han hade kvar sina rötter på Norrländsk mark. Jones ville att man skulle uppleva konsten genom det "omedelbara åskådandet och med ögon, öron och alla sinnen".

Jones var en i en grupp med konstnärer som efter kriget, 1945, presenterade ett nytt och 'konkret' handlingsprogram för konst, med målsättning att sprida konsten ut i den offentliga miljön. Sedan fortsatte han att utveckla sina skulpturer från en grundform, som kan byggas upp och varieras på olika sätt. Det senare materialet är oftast baserat på poetisk klassicism, en önskan att kombinera moderna material med ett klassiskt tema.

Under 70-talet gjorde Jones en större relief i SE-bankens lokaler på Östergatan i Malmö, 1974. Jones sista utställning hette vita reliefer, 1976 och innehöll pappersreliefer och collage kanske ämnade som förlagor till större arbeten. Jones fick det åtråvärda Ester Lindahl priset 1948. Han är också känd för sitt monument över konstnären Carl Fredrik Hill. Arne Jones var professor på kungliga Svenska konstakademin 1961-1971. Han representerade Sverige på Biennalen i Venedig 1968.