Liss Eriksson växte upp på Södermalm i Stockholm. Pappa Christian Eriksson som var skulptör var 61 år när Liss föddes och han hade sin ateljé intill bostaden. Och Liss var ofta i pappas ateljé som barn och eftersom han var lite sjuklig. "varför han inte fick gå ut under långa perioder. Då satt hann hos fadern i ateljén med sitt anteckningsblock". Där gjorde han små teckningar som hade historiska motiv. Han arrangerade sedan utställningar i ateljén precis som de riktiga vuxna konstnärerna och sålde sina teckningar m för 1 eller 2 ören, beroende på om han hade ritat en eller två sidor.

Men det var inte självklart att konstnärsbarnet Liss skulle bli konstnär. Fadern konstnärliga storhet och gedigna erfarenhet lockade honom inte att bli skulptör. Han ville själv välja sin väg och valet skulle vara ursprungligt inte påtvunget. Han ville egentligen inte bli konstnär utan påbörjade en arkitektutbildning genom att arbeta som byggnadspraktikant.

Men efter hand kom lusten till konsten att bli för stor och under våren 1939 gick han som extraelev vid konsthögskolan för att bli antagen till höstterminen. På skolan var Nils Sjögren skulpturlärare. Redan i den första modellstudien syns Liss Erikssons inriktning. Den utmärkes av försiktig formfasthet och god iakttagelseförmåga.

Erikssons speciella förmåga att förmedla en känsla i ett hårt material som brons har beskrivits så här: "Hur kan något så oömt som brons ge ett ömt intryck? I ett material som inte precis förmedlar ömhet får Liss Eriksson just fram en tydlig ömhet."