Att våga bry sig
Klockan är en timme efter midnatt. På skolgården i Lammhult gnistrar glaset från de nyss sönderslagna rutorna i kapp med den nyfallna snön. På väg därifrån smyger ett gäng ungdomar. I skydd av nattens mörker är de ännu lyckligt ovetande om vem som har jouren på Vidingehem. De vet inget om hans civilkurage och initiativförmåga. Framför allt vet de inget om hans jaktkunskaper. Inte än.
Publicerad: 2016-02-17
En timme senare ringer telefonen hemma hos fastighetsarbetare Daniel Hjertonsson. Det är Securitas som berättar att åtta fönsterrutor på Lammhults skola har slagits sönder tidigare på natten.
– Jag bor bara ett par minuter därifrån, så jag klädde på mig och åkte direkt, berättar Daniel.

Väl framme möts han av väktaren Laki Lakic från Securitas, två poliser och en polishund. Med hjälp av hunden säkrar poliserna den aktuella byggnaden och dokumenterar de tydliga spår som finns i nysnön. Därefter ger de sig av för att söka efter misstänkta rörelser i samhället.
– Men jag och väktaren tyckte att man borde kunna följa slagen i snön och se vart de tog vägen, säger den vana jägaren Daniel.

Sagt och gjort. Spåren leder ut från skolgården och efter ett tag in på ett grönområde i ett villakvarter.
– Plötsligt viker de av in i en trädgård och där leder de fram till husets dörr.
Det är sent på natten, så Daniel och väktaren väljer att inte ringa på. Men på morgonen efter blir det andra bullar.
– Jag tänkte att nu ska jag gå till botten med det här. Så jag körde till skolan och följde spåren en gång till för att vara riktigt säker. Och det var ingen tvekan, de ledde till dörren i den där villan.

Den här gången ringde Daniel på. En förvånad mamma öppnade.
– Jag frågade om hennes barn var hemma och om de hade några kompisar hos sig. De låg och sov, så jag bad henne väcka dem.
När alla var på benen följde man spåren tillbaks till Lammhults skola, varifrån man ringde efter ytterligare ett antal ungdomar och två mammor.
– Jag visade dem fotspåren på marken, som jag dessutom hade bild på i telefonen, och jämförde med de fotspår som de just hade lämnat i snön. Då var spelet slut och de erkände.

Det visade sig att det nu ganska slokörade gänget hade fler försyndelser på sitt samvete.
– Samma natt hade de slagit sönder 15 rutor på Vidingehems godsmagasin här i samhället. Och dessutom tre rutor på Värendsgården. Även där stämde fotspåren i nysnön alldeles utmärkt.

Polisen ringdes in för att ta över och skolans rektor anlände.
– Jag förklarade vad som hänt och att jag klarat upp saken. Jag föreslog också ett par förändringar i skolans rutiner och de har nu genomförts.
Städa upp efter skadegörelsen fick ungdomarna göra själva.
– Vi tog fram dammsugare och sopborstar och sa åt dem att sätta igång.

Självklart har Daniel fått mycket beröm för sitt handlande; från polisen, från skolledningen, från Vidingehem och inte minst från de tre mammorna.
– De är naturligtvis arga och ledsna över det som hänt, men de är väldigt tacksamma för att jag kontaktade dem så att allt kunde komma fram. Det här är ett litet samhälle och alla måste hjälpas åt. Det handlar om att våga bry sig; att visa att skadegörelse inte tolereras och att det får konsekvenser. Det sänder signaler till andra – mycket pengar och elände kan sparas.

Säger Daniel, som inte har några problem med att möta ungdomarna i affären framöver.
– Inte det minsta! De vet att de har gjort fel och de skäms, det såg jag redan på söndagsmorgonen.


HTML tutorial  
Den vane jägaren Daniel Hjertonsson följde spåren efter fönsterkrossarna.
Den vane jägaren Daniel Hjertonsson följde spåren efter fönsterkrossarna.